Om Uppdrag granskning och sfinkterrupturvård

Om någon hade sagt att perinealskydd och sfinkterrupturer hade varit Uppdrag Gransknings nästa programtema så hade jag aldrig trott henne/honom. Det beror inte på att det skulle vara ett oviktigt ämne utan att det, trodde jag, är ett område som den svenska förlossningsvården har koll på. Men så är det tydligen inte.

Jag är själv utbildad barnmorska i början på 80-talet. Konsten att vakta perineum var något som dåtidens old school lärare nogsamt lärde ut. Och som vi tillämpade på förlossningsavdelningarna. Men i slutet på 80-talet hände något. Kvinnans val av förlossningsställningar blev viktig och perineumvaktandet hade inte samma betydelse. Hur detta sedan utvecklade sig på förlossnings-avdelningarna kan jag inte svara på. Däremot kan jag säja att det verkar finnas betydande förbättringsbehov av eftervården, utifrån många kvinnors upplevelse av vården efter att en sfinkterruptur väl uppstått.

Att förebygga sfinkterrupturer, som Uppdrag granskning fokuserar på, är givetvis mycket viktigt. Men det kan inte uteslutas att sådana uppträder i alla fall. Därför måste vården fungera efteråt. Bra information om vad som hänt, mycket bra kirurgiska insatser vid suturering av skadorna, kontroller, uppföljning och information om konsekvenser och eftervård, rehabilitering och goda råd.

Kvinnorna måste få tydlig och detaljerad information om vad som hänt och vad de kan förvänta sig efter förlossningen och hur och var de ska söka hjälp vid problem. Det borde finnas vårdprogram om det inte redan gör det, om hur vården ska agera både direkt efteråt och under en längre tid kontinuerligt för uppföljning, stöd och behandling. Jag tror  att många kvinnor behöver stöd och råd under en längre tid förlossningen.  Det kan, som berättas i programmet, vara oerhört stressande att vårda ett litet barn och samtidigt ha kvar sina besvär.

Och här tror jag att det finns en lucka i vårdapparaten. Vem ska man vända sig till? Vem kan svara på frågor och ge råd?  Man vill inte träffa någon som säjer ”vänta och se i 6 månader” – man vill prata om sina bekymmer och få sakkunnig rådgivning. Och var ska det ske? Vårdcentralen? Gynekologmottagningen? Kirurgiska kliniken? Sjukgymnasten? Barnavårdscentralen? Jag tror att det är svårt att hitta rätt här. Jag tror också att det finns många råd att ge – hur man ska äta, hur man ska träna, röra sig, sköta barnet, hur man kan minska symtom och besvär etc.

Jag beundrar Cim som ställde upp i programmet och berättade om sin upplevelse.  Här bloggar hon. Hon och en hel del andra skriver om behovet av att någon lyssnar och att den svenska sjukvården behöver förbättras.

SR

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*