Om artikeln ”Valfrihet hjälper inte inför döden”

Anna Hedborg och Bo Göransson har skrivit ett mycket viktigt debattinlägg idag på SvD: ”Valfrihet hjäper inte inför döden.

Jag får som kommunpolitiker några tankar av denna artikel. Det första är hur dåligt principen att ”dåliga skolor ska väljas bort och slås ut genom att vi väljer andra” fungerar i praktiken för de enskilda eleverna. Elever  har  rätt enligt lag till en skolgång som gör att de lär det de ska lära sig. Om en skola ändå inte fungerar så är det cyniskt att anse att elever ska gå kvar där tills skolan blir så dålig att den slås ut. För det har helt enkelt aldrig hänt att alla elever på kort sikt flyr från en skola till en annan för att den håller för låg kvalitet. Bortsett ifrån att det inte är så människor beter sig så finns det ingen skola som står tom och kan ta emot dem. Nej, det är en långsam och uttänjd process som pågår: under åren blir det färre elever och därmed mindre skolpeng, och skolan sparar in på de resurser de egentligen vet behövs men vad ska de göra? Det blir färre lärare, man har svårt att rekrytera duktiga lärare för det är sämre löneutveckling och låg status på skolan, det finns mindre resurser till särskilt stöd, kurator saknas, lite eller ingen  studie- och yrkesvägledning, man sparar på läromedel, det blir ingen it-satsning osv. Och där går det hela tiden elever. Som får sämre förutsättningar än elever på andra skolor. Och åren går, till slut är det examen. Vad har de fått med sig i bagaget? Hur ser deras möjligheter ut?

Jag säjer som Anna Hedborg och Bo Göransson: ”Dåligt fungerande skolor bör man göra något åt. Man låter dem inte gå i konkurs”. Men det gör den moderatledda majoriteten i Sollentuna. De låter kommunala skolor gå ”i konkurs” och läggas ned. Trollholmens skola är ett exempel. Och precis som beskrivningen ovan var det en lång och utdragen process som var i total avsaknad av politiskt ansvarstagande och aktiv handläggning för att ge eleverna den skola de hade rätt till under alla dessa år. Eleverna tilläts gå där under hela sin grundskoletid medan politikerna satt och väntade på att marknadskrafterna skulle lösa problemet. Eller om de hoppades på att marknadskrafterna inte skulle lösa problemet så att de kunde lägga ned ytterligare en kommunal skola och komma närmare nirvana där det bara finns fristående skolor i kommunen. Jag vet inte. Men nedläggning blev det till slut. Det som är helt oacceptabelt i denna och liknande processer är att eleverna inte får det de ska i skolan. De har fått ”kund”roller de inte vill ha i en marknad som inte finns.

Jag fastnar också för citatet ”När det politiska ansvaret försvinner, förtvinar det demokratiska inflytandet.” Politiker som avgränsar sin roll till att bara vara beställare men inte tar ansvar för utförandet förminskar sitt inflytande och sin roll. Det innebär att politikens roll minskar. När det gäller skolan så finns som tur är fortfarande statlig styrning på en rad områden. Och det är statlig skolinspektion minst vart fjärde år och höga krav på kommunerna och huvudmännen att ha egna uppföljningar och system för kvalitetssäkring. Nu hjälper ju inte det ändå om man är handlingsförlamad som i exemplet ovan. Men det är ännu värre med vård och omsorg, för det är mycket mer komplext.

Och artikelförfattarna sätter fingret på en av de viktigaste områdena att åtgärda, nämligen vården av svårt sjuka och äldre och vård i livets slutskede. Jag vet inte om deras förslag till statlig försäkring är en bra lösning eller inte. Jag kan också tänka mig att det är viktigt att ännu tydligare och på alla områden klargöra vilka som har ansvar för vad i en gemensam vårdprocess, för det kommer ofta att vara flera vård- och omsorgsgivare inblandade. Det ska vara tydligt att det handlar om samverkan och hur det ska fungera,  och samverkar man inte får man ingen eller lägre ersättning. Eller indraget tillstånd. Det ska inte vara konkurrens utan samverkan som ska vara huvudprincip.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*